Att berätta hjälper – Sheila Kitzingers hjälptelefon

I England har Sheila Kitzinger startat en hjälptelefon för kvinnor som behöver prata med någon som kan förstå dem.

En förlossning kan i bästa fall vara en fantastisk upplevelse som ger lyckliga minnen: Glädjen att få möta sitt barn för första gången och stoltheten över att ha kunnat föda det. Man kan ha fått med sig ett större förtroende för sin kropp och sin egen förmåga.

Men det kan tyvärr också vara väldigt annorlunda. En svår förlossningsupplevelse kan förfölja en nybliven mamma med skrämmande minnesbilder och känslor. Det kan vara en känsla av hjälplöshet och misslyckande, och minnen av händelser som upplevts som brutala och som man inte kunnat styra över.

Är det riktigt illa kan det innebära att man ständigt är på helspänn för att skydda sig mot  plågsamma minnesbilder som dyker upp. Det är ett allvarligt ångesttillstånd som kallas posttraumatisk stress. (Läs mer om det här intill)

För att stödja kvinnor i England som behöver bearbeta sin förlossningsupplevelse startades en hjälptelefon av Sheila Kitzinger. Hon är känd som författare till många böcker om graviditet och förlossning, och dessutom som förkämpe för en bättre förlossningsvård. Idén bakom Birth Crisis Network är att man ska möta någon som lyssnar och förstår i andra ändan av telefonlinjen. Den som känner behov av att prata ut om sina upplevelser ringer dit och får prata med Sheila Kitzinger själv eller någon annan i nätverket.

Ett par gånger om året håller Sheila Kitzinger en studiedag i sitt hem utanför Oxford, för dem som vill ta emot samtal i nätverket eller på annan sätt har med nyblivna mammor att göra. Denna gången har ett tjugotal kvinnor samlats i hennes vardagsrum, där hon sitter framför brasan och engagerat berättar om de många hundra telefonsamtal hon tagit emot:

–  Många kvinnor som ringer har känt att de inte har haft någon kontroll över vad som gjorts med dem. De har inte blivit tillfrågade eller ordentligt informerade. En del använder starka liknelser för att beskriva sina upplevelser: ”som en våldtäkt”,  ”som ett djur på slaktbänken”,  som att vara ”utsatt, förnedrad och värdelös”. Samtidigt ger de sig själva skulden och tycker att de inte har någon rätt att känna så. En nybliven mamma ska ju vara lycklig och tacksam. Ändå spelas händelserna upp i huvudet om och om igen som en videofilm som inte går att stänga av.

Kvinnor som varit med om sexuella övergrepp löper större risk att uppleva ångest under förlossningen, eftersom den gamla skräcken kan väckas till liv i en ny situation där man känner sig utsatt.

En ångestfylld förlossningsupplevelse kan också påverka mammans kontakt med sin baby.
– Många av de som ringer mig nämner inte sin baby alls, eller säger ”den” när de pratar om babyn, berättar Sheila Kitzinger. En del pratar om babyn på ett negativt sätt. Man kanske gör sitt bästa för att ge en perfekt omvårdnad, men klarar inte att smeka, gosa och prata med sitt barn. Det kan också bli problem med amningen, eftersom kvinnans tilltro till sin kropp fått sig en knäck.

– De här problemen kan uppstå även efter en så kallat ”normal” förlossning. Men det är vanligare när mycket teknologi varit inkopplad: igångsättning och dropp för att påskynda förlossningen, sängläge med kontinuerlig CTG-övervakning, och vid sugklocka eller akut kejsarsnitt.

Det kan vara en stor besvikelse att uppleva maktlöshet i ett sådant viktigt ögonblick i livet som barnets födelse. Mammans närmaste kan ha svårt att förstå detta, de säger kanske:
– Var glad att du har fått ett friskt barn, glöm nu det där!

Går kvinnan till en läkare med sina problem kan det hända att hon får tabletter mot depression, något som inte hjälper mot posttraumatisk stress. Sheila Kitzinger vänder sig emot att läkare och andra psykologer ofta förklarar kvinnans tillstånd med upplevelser i hennes barndom eller med hormonella förändringar. Hon ser det istället som en mycket rimlig reaktion på att ha blivit fråntagen makten över sin kropp i en känslig situation.

Vad kan en kvinna då göra om hon har jobbiga minnen av sin förlossning? Sheila Kitzinger svarar:
– Hon behöver någon att tala med, någon som är öppen och som lyssnar på henne. Någon som inte försöker ge henne råd eller förklara och rättfärdiga det som gjordes under förlossningen. Utan istället bekräftar att hon har rätt att känna som hon gör. Någon som kan visa henne att hennes reaktion är förståelig, och att hon inte är galen. De här kvinnorna känner sig så ensamma, misslyckade och annorlunda än andra kvinnor.
De behöver inte mediciner utan någon att tala med, någon som tror på dem.

– När en kvinna blir gravid igen kommer minnena ofta tillbaka och måste bearbetas. Det blir också aktuellt att planera inför nästa förlossning. Hon behöver fråga sig: Vad är viktigt för mig, så att det kan bli som jag önskar denna gången? Det är olika för olika kvinnor. Några säger att de vill ha ett planerat snitt, och förutsatt att de känner till för- och nackdelarna med kejsarsnitt så stöder jag dem, säger Sheila Kitzinger.

– Andra kanske vill föda hemma, eller vill ha sin egen barnmorska med. Jag tycker egentligen att det är vad varje kvinna skulle behöva – en barnmorska för sig själv när hon föder, som hon känner på förhand, säger Sheila Kitzinger. Det finns också möjligheten att ta hjälp av en doula. Traditionellt har födande kvinnor alltid haft väninnor och släktingar hos sig för att ge tröst, uppmuntran och förståelse. Det är den rollen som doulor har idag.

Sheila Kitzinger är kritisk mot vad hon kallar dagens teknokratiska förlossningskultur. Hon efterlyser en radikalt annorlunda utbildning av barnmorskor och förlossningsläkare. Det behövs mer förståelse för psykologi och för hur man kan ge stöd, så att en normal förlossning fortsätter att vara normal. Många komplikationer framkallas just av att man är så fokuserad på det som kan gå snett.

Det är också viktigt att diskutera det sociala sammanhanget omkring förlossningen, menar hon. Ett sjukhus är en hierarkisk organisation där den födande kvinnan i princip befinner sig längst ned. Men hon behöver inte finna sig i det. Det finns alternativ och möjligheter att  förhandla. Hon behöver skaffa sig information och bli klar över vad hon själv vill i god tid före förlossningen.

Sheila Kitzinger har passerat pensionsåldern men har inga planer på att trappa ned. Hon kämpar för att kvinnor ska få chansen att uppleva sin förlossning positivt. För kvinnor som föder barn i fängelse engagerar hon sig personligt.

– Jag har blivit mer och mer politisk. Det kommer med åldrandet, säger hon och skrattar.

Posttraumatisk stress efter förlossning.

Tusentals svenska mammor får posttraumatisk stress efter förlossningen. Och de som bäst behöver hjälp kan inte be om den. Det visar en doktorsavhandling av Johan Söderqvist från Linköpings Universitet.

Posttraumatisk stress är ett allvarligt ångesttillstånd där man om och om igen får plågsamma minnesbilder av den jobbiga händelsen. För att skydda sig mot ångestkänslorna försöker man stänga ute allt som påminner om traumat, man är ständigt på helspänn och blir känslomässigt avtrubbad. Lättretlighet och sömnstörningar är också typiska symptom. Detta drabbar 2 till 3 procent av alla nyblivna mammor, vilket kan innebära ett par tusen svenska kvinnor om året.

Begreppet posttraumatisk stress präglades när det upptäcktes att Vietnamveteraner hade dessa symptom från sina krigsupplevelser. Utlösande är händelser som upplevs som våldsamma och skrämmande, och där man inte förmår att påverka sin situation. Det förekommer också bland krigsflyktingar, offer för tortyr, våldtäkt och misshandel. Och alltså ibland hos kvinnor efter en förlossning.
Tyvärr får många ingen hjälp, eftersom de själva inte söker hjälp. De vill ju undvika alla minnen av händelsen.

– Det verkar tyvärr inte som om det självläker. Symptomen kan vara kvar länge, säger Johan Söderquist.
Den som förlösts med kejsarsnitt, sugklocka eller tång löpte enligt forskningen större risk att drabbas, men de allra flesta finns bland dem som haft en normal förlossning.

– Vad som är traumatiskt och skrämmande beror helt på personens egen upplevelse. Det kan handla om att ingen lyssnar, eller att man inte blir tagen på allvar.

– Ett första viktigt steg att ta för den som plågas av sina minnen är att berätta för någon om hur man känner det. Det vore också viktigt att man på BVC är mer uppmärksam på kvinnor som mår dåligt. Alla nyblivna mammor måste inte vara lyckliga, det är viktigt att förmedla, menar Johan Söderquist.

Han anser att man på MVC skulle kunna göra en del för att förebygga problemen, genom att ge extra stöd åt kvinnor med stark rädsla eller tidigare depressioner. De löper nämligen större risk att drabbas av posttraumatisk stress. Och i själva förlossningssituation kan man rädda mycket genom att personalen är mer medveten om sin kontakt med mamman, och hur hon mår känslomässigt.

Här kan du hitta någon att tala med:
• På förlossningsavdelningen där du födde kan du få hjälp att hitta någon att prata med.

• Din BVC-sköterska kan också hjälpa dig vidare.

• Ta kontakt med Aurora (heter på en del ställen Indigo eller Freya), en grupp barnmorskor som finns särskilt för att tala om rädsla och jobbiga upplevelser

• Be att få tala med en mödravårdspsykolog

• Du kan också ta privat kontakt med en förlossningspedagog eller en doula, som du kan finna på www.doula.nu

Charlottas berättelse : Jag fick en underbar andra förlossning

När Charlotta väntade sitt första barn hade hon läst mycket om förlossningar.

– Men när det sen satte igång blev jag chockad över hur ont det gjorde. Jag tror att jag spände mig så mycket att det blev värre, och att jag hade ångest redan från början. Det var också obehagligt på sjukhuset med alla dessa människor, jag hann med tre olika barnmorskor. Alla maskinerna stressade mig oerhört, CTG, värkstimulerande dropp, det kändes som om jag hade ingenting att säga till om, jag kunde inte bestämma över min kropp. Någon gång i mitten av förlossningen gick babyns hjärtljud ned och de fick mäta PH-värdet på babyns blod. Då kom en läkare som jag upplevde som nonchalant och hårdhänt. Jag var omtöcknad av lustgasen och väldigt rädd. Jag kommer ihåg att jag tittade ut genom fönstret, vi var högt uppe i sjukhuset, och tänkte: Jag kastar mig ut, bara jag kommer härifrån.

– Min pojke föddes till slut och nästa dag fick jag besök på BB av en av barnmorskorna från förlossningen. När jag såg henne började jag gråta okontrollerat. Och så fortsatte det – bara någon frågade mig hur förlossningen hade varit, bara jag tänkte på den, grät jag. Jag förstod ju att jag behövde bearbeta detta, och fick träffa alla barnmorskorna ett par gånger till och prata om hur jag hade upplevt förlossningen. Men jag var helt bestämd: aldrig mer kommer jag att föda barn.

– Först när min pojke var tre och ett halvt år gammal kunde jag börja tänka tanken på ett barn till. Och när jag efter ett tag blev gravid, tog jag fram förlossningsjournalen och läste igenom dem. Då kom tårarna igen och jag förstod att jag måste göra något fort, för att våga föda denna gången. Det fanns ingen återvändo längre.

– Så jag gick på samtal hos Aurora och fick grundligt gå igenom vad som hänt och berätta om mina känslor. Där satt jag också och grät hela tiden i början. Och jag kontaktade en doula som skulle vara med vid förlossningen denna gången. Vi pratade också mycket i förväg, det handlade mer om planering för den kommande förlossningen och övningar med andning och avslappning. Alla dessa samtal var en viktig hjälp. Dessutom tränade jag avslappning varje dag.

– När förlossningen väl satte igång tänkte jag: Wow – nu får jag praktisera allt jag övat på. Och denna gången gick allt bättre än jag kunnat föreställa mig. Vi stannade hemma länge, tände levande ljus och jag kände mig lugn. När vi sen kom in till sjukhuset var det inte långt kvar. Jag hade ingen smärtlindring, var inte rädd någon gång, sprack ingenting och smärtan var inte särskilt svår.

– Nu kan jag sitta och mysa och gå igenom min andra förlossning i tankarna. Och idag kan jag faktiskt tänka på den första utan att börja gråta. Jag kan t o m se något positivt med den, bearbetningen av den upplevelsen gjorde att jag var så bra förberedd andra gången. Det var verkligen från svart till vitt.

Av Bodil Frey  (tidigare publicerad i Vi Föräldrar)

Tillägg: Sheila Kitzingen dog våren 2015, 85 år gammal. Hon har betytt enormt mycket för att förbättra förlossningsvården, både i England och internationellt. Hon var med om att starta utbildningar för förlossningspedagoger i England, en utbildning som senare också kom till Sverige.