Hur du som blivande pappa/ partner hjälper till under förlossningen!

Den blivande pappans roll under förlossningen har ändrats mycket de senaste hundra åren. Förr, i bondesamhället, var han ofta den som hämtade barnmorskan och på en del platser var pappan med som stödperson och handräckning under förlossningen. På andra platser var han inte med utan istället grannkvinnor eller kvinnliga släktingar. När man övergick till att föda på sjukhus blev både pappan och kvinnliga stödpersoner (utom barnmorskan förstås) portförbjudna. Man kunde motivera det med att ”Vi kan inte ha pappor här inne som svimmar och slår huvudet i betonggolvet”.

Papporna sågs alltså som allt annat än en resurs. Men på 60- och 70-talen blev det en förändring igen och numera är det självklart att pappan är närvarande. I samma veva har barnmorskorna, på grund av besparingar, fått mindre tid att vara närvarande i förlossningsrummet. Pappan blir då långa stunder ensam stödperson. Hur förberedd är han på det, och hur hittar han sin roll? För många kan det kännas som ett tungt ansvar, utan tillräcklig kunskap.

De allra senaste åren har också den traditionella kvinnliga stödpersonen fått en renässans, och tillträde till förlossningsrummet. Hon kallas nu en doula ( ett grekiskt ord för en kvinna som passar upp en annan kvinna). Till skillnad från de flesta pappor är hon utbildad i att ge stöd och har själv fött barn. För denna artikeln har vi frågat två erfarna doulor om vilka tips de vill ge en blivande pappa inför förlossningen.

Pysse Westander har varit en doula sedan 1997 och är nu en av de som driver Doulakompaniet i Stockholm. Hon har mött många blivande pappor som är oroliga och känner ett prestationstryck inför förlossningen.

• Många har alltför höga krav på sig själva. Egentligen behöver det inte vara så avancerat, säger Pysse. Det handlar om attvara närvarande, lyssna och vara lyhörd. Komma underfund med vad hon behöver, för det är väldigt olika för olika personer. Som partner känner man kvinnan så väl. Men det kan hända att hon har andra önskemål under förlossningen. Skulle hon avvisa något du gör för att hjälpa henne gäller det att inte känna sig ratad. Utan acceptera det och försöka hitta något som fungerar bättre.
• Att stå bredvid och se henne ha ont, att känna sig maktlös i den situationen – det är en mardrömsföreställning för många män. Man skulle gärna vilja vara den som förmår skydda sin kvinna mot allt ont och hitta lösningen på problemet smärta. Men några enkla lösningar finns inte. Däremot gör det stor skillnad vilken inställning man har till värkarna och smärtupplevelsen.

• Det är möjligt att se smärtan som något positivt och normalt. Att förstå att det inte är något farligt utan hör till när man föder barn.

• Som doula har jag nog lättare att förmedla den inställningen. Jag har egna erfarenheter, har själv varit där och vet att det inte är farligt. Det är bra om pappan också har den förståelsen. Istället för att vilja rädda henne från värkarna kan han fokusera på att de tillsammans möter värkarna. Han tror på hennes förmåga och hjälper henne att också tro på den.

Om kvinnan skulle önska att ha en doula med vill Pysse råda mannen att vara positiv till det. Många tror att pappan då förlorar sin roll och betydelse i förlossningen. Men så är det inte, menar hon, utan han kan antagligen till och med fylla sin roll bättre. Doulan bidrar med trygghet genom att finnas till hands med kunskap och erfarenheter. Hon kan också visa honom hur han kan hjälpa till med andning, massage och beröring.

• Barnmorskan är inte på rummet så mycket som de allra flesta skulle önska. Det kan vara bra att veta det på förhand, säger Pysse. Doulan är någon som är närvarande hela tiden och kan intyga att det här är normalt, det här går bra. Hon kan hålla rädslan borta från rummet och det är viktigt. Sen om paret skulle vilja vara ifred kan man ju alltid be henne gå ut en stund.

Susanna Heli har också lång erfarenhet som doula. Hon har även arbetat som undersköterska på förlossningen och är nu sjukgymnast. Susanna har skrivit boken ”Föda utan rädsla”.

När man föder barn frisätts väldiga nya och okända krafter i kroppen, och det kan kännas skrämmande. De verktyg som Susanna har utvecklat siktar på att hjälpa kvinnan att möta värken och smärtan utan att kämpa emot. Kämpar man emot är det som att starta ett krig inne i kroppen, man försöker hindra födelseprocessen. Det kan bli både smärtsamt och ångestladdat.

• Rädslan är ett större problem än smärtan, anser Susanna. Blir man rädd uppstår stressreaktioner i kroppen, som spänningar och panikandning, och smärtan förvärras.

Stödpersonen är oerhört viktig för att se och hjälpa till att bryta de här negativa reaktionerna. Han eller hon behöver alltså vara vaksam på tecken av stress, rädsla och spänningar, och genast hjälpa kvinnan på rätt spår igen. Stödpersonen är också ”vikarierande hopp och ork” när kvinnan själv har tappat bort det.

• Ett råd till pappan är att inte bli rädd för hennes smärta. Du behöver vara ett extra starkt stöd när hon är som svagast. För kvinnan är födandet som att ge sig in i en ny dimension där hon aldrig varit förut. Du som stödperson är ankaret, en fast punkt. För att veta vad du ska göra är det bra om ni har förberett er tillsammans och lärt er användbara verktyg.

——————————————————————————————————————————————————–

Tips hämtade ur Susannas bok ”Föda utan rädsla”

Några av Susannas tips till stödpersonen Flera av Susannas verktyg är utvecklade med ”dyktekniken” som grund. Det är en metod för avslappning och smärtlindring som skapats av barnmorskan Cayenne Ekjordh. Den finns närmare beskriven i Gudrun Abascals bok ”Att föda”,  i Katerina Janouchs bok ”Barnliv” samt här på enbrastart.se.

• Mer info om doulor hittar du på www.doula.nu
• Förstå att förlossningen är indelad i två delar. Den första delen innebär ett hårt arbete och är den fysiska delen. Det är som ett maratonlopp eller bergsklättring där du hjälper henne att ta sig fram andetag för andetag och meter för meter. Här och nu förstår hon inte varför hon gör det, bara att det sker. Det är först på andra sidan berget, maratonloppet eller födandet som belöningen kommer. Det är då hon förstår varför hon gjorde det. Den andra delen är den mentala delen och det är då hennes inre gränser för alltid har förändrats och hennes självförtroende växer.

De fem verktygen och hur pappan/ stödpersonen kan hjälpa till att guida kvinnan. Ni kan gå igenom och öva på detta innan:

1. Den ljudlösa andningen. Genom andningen påverkas känslorna. En mjuk, långsam och ljudlös andning hjälper kvinnan att känna sig trygg. Du guidar henne genom att påminna: – Lite luft in och lång långsam utandning. Våga pröva att andas ljudlöst… bra… ljudlöst och mjukt… Avsluta värken med att sucka några gånger. Det hjälper kroppen att slappna av, – Fyll lungorna med luft och sucka (sucka själv) mjukt och skönt.
2. Avslappning. Du hjälper kvinnan att vara tung och avslappnad i kroppen – Släpp ner käken, låt den hänga av tyngdlagen…… släpp ner axlarna tung i armarna….. tung i rumpan… tung i låren… tung, tung, tung… Fortsätt att upprepa och guida henne på detta sättet under värken.
3. Beröring. Dra med ett fast grepp uppifrån och ner. Från axlarna och ner längs armarna. Och från axlarna ner längs ryggen, rumpan och låren. Upprepa. Observera var kvinnan spänner sig och massera där. Håll en långsam, tydlig rytm i rörelserna. Fjärilsmassage: Superlätt beröring direkt på huden. Kan vara väldigt bra om smärtan känns långt ned på magen och vid ljumskarna. Stödpersonen eller kvinnan själv ”killar” magen med svepande rörelser. Håll om henne och stå och vagga tillsammans.
4. Rösten. Särskilt under slutet av förlossningen är det bra att ljuda eller brumma med mörk röst, långt ner i magen. Det är som om smärtan och kraften i värken blir till ett ljud på utandningen. Ett ljust, högt tonläge har mer med rädsla att göra, rösten ska hålla sig till ett djupt tonläge. Som stödperson kan du själv tala med en mörk röst till henne och uppmuntra henne att låta om det känns bra för henne. Pröva gärna före förlossningen att ljuda med ett mörkt, vibrerande mmmmm eller aaaaahhh. Att säga ja. Om hon säger “nej” eller ”aj” under värken kan du föreslå att hon prövar att säga ”ja” istället. Det är ett ord som öppnar upp.
5. Stödet. Det femte verktyget är du själv som stödperson.

Av Bodil Frey.  Tidigare publicerad i Medbarn

Öva praktiskt på verktygen tillsammans med din partner i Profylaxkurs i Göteborg!

Gilla En bra start på facebook