Tre par som övervann rädslan  I denna artikel kommer tre par till tals, som berättar hur de kommit över en skrämmande förlossningsupplevelse. Jonna och Ola, Anna och Nicolas, Victoria och Krister. De har alla, på var sitt sätt, skapat en bättre erfarenhet vid nästa barns födelse. Hoppas att deras berättelser kan inspirera dig som har en födsel framför sig!

Sist i artikeln en intervju med barnmorskor som forskat just om skrämmande förlossningsupplevelser och hur de kan bearbetas.

Jonna: Jag ville aldrig föda igen!
Gift med Ola och mamma till tre barn.

När jag födde första gången gick det bra. Men när jag väntade barn igen, flera år efteråt och med en ny man, kände jag en stark rädsla. Det hängde nog ihop med att jag fått panikångest under tiden där emellan, när jag var ensamförälder. Jag kände mig också i sämre form rent fysiskt. Nu var jag fruktansvärt rädd för smärtan under förlossningen, för att inte kunna hantera den. Och för att få en barnmorska som inte kunde stötta mig.

Jag gick på Aurorasamtal, men lyckades nog inte uttrycka vad min rädsla egentligen handlade om. Så samtalen handlade mycket om huruvida jag skulle ta kemisk smärtlindring eller inte. Det var något jag inte kände för från början, men till sist kom jag fram till att det skulle vara OK att ta en epidural. Jag hoppades att en bedövning skulle rädda mig.

När förlossningen startade och smärtan kom insåg jag att jag inte alls kommit över min rädsla. Och på sjukhuset besannades mina värsta farhågor: jag fick en barnmorska som inte stödde mig. I mitt paniktillstånd klarade jag inte att kommunicera. Ola, min man, förstod inte heller hur jag kände mig.

Ganska snabbt bestämde jag mej för att jag vill ha en EDA. För att sätta epiduralen tog de först hål på fosterhinnorna för skalpelektroden. Då började förlossningen gå otroligt fort framåt. Jag öppnade mig sju eller åtta cm på 40 minuter. Så resultatet blev att man inte hann sätta någon epidural. Istället blev krystningen väldigt utdragen. Allting blev fel! Och jag var kvar i paniken hela tiden. Till slut kom Tim ut och jag var helt färdig. Det som jag trott skulle bli räddningen, bedövningen, hade bara gjort det värre.

Efter det kunde jag inte tänka mig att föda någon mer gång. Vi ville gärna ha ett barn till, men jag tänkte: Det får bli adoption. Men så blev jag gravid igen och ville först göra abort, eftersom jag var så rädd för att föda. Vi gick på abortrådgivning på Minna-mottagningen och fick hjälp att sortera ut problemet. Egentligen var det ju konstigt att göra abort när vi ville ha ett barn till, det insåg jag. Rådgivaren där tipsade oss om att det finns doulor som kan ge stöd. Jag fick lite hopp om att det finns hjälp att få, och tänkte att värre än förra gången kan det inte bli. För mig var den upplevelsen som helvetet p������������ jorden, det värsta man kan vara med om.

Så vi bestämde att behålla barnet. I den stunden tog jag ett djupt andetag och tänkte: “Nu ska jag ta mig an detta!”. Sedan greppade jag alla halmstr��������n jag kunde få tag på. Jag gick på samtal hos Auroragruppen igen. Där gick vi igenom vad som hade hänt när Tim föddes och det kändes som om jag fick upprättelse: de bekräftade att barnmorskan inte gjort allt det hon borde för att ge mig stöd. Jag kunde lita på det jag kände, det hade inte varit fel.

Jag tog också kontakt med en doula redan tidigt i graviditeten och vi bestämde att hon skulle vara med vid förlossningen. Och jag gick till en naturläkare som skrev ut kosttillskott så att kroppen kom i bättre form. Jag kände tydligt att jag gjorde något bra för mig själv, jag kände mig styrkt.

Vi bytte till ett privat MVC där vi fick en jättebra barnmorska. Hon tipsade mej om Magplasket (vattengympa). Det var också väldigt bra. Det viktigaste för mej där var att träna på att slappna av tillsammans med andra personer.

Under hela graviditeten tränade jag på att känna efter vad jag behövde och vad jag ville. Jag frågade mig själv hela tiden: Hur mår jag av att göra det här? Så jag prövade mig fram och gjorde sånt som kändes bra. Jag tänkte mig in i förlossningssituationen också. Av min doula fick jag uppgiften att skriva två berättelser: en skräckförlossning och en drömförlossning. Det blev en bearbetning av min tidigare upplevelse och gjorde att jag och Ola kunde kommunicera mer om det som hänt. Vi gick också Födelsekursen hos Studiefr��������mjandet för att förbereda oss tillsammans,

När förlossningen startade tog jag det bara sekund för sekund. Någonstans kände jag att jag klarar det här, kände det med varje andetag. Det kändes tryggt när doulan kom hem till oss. Och Ola tog precis rätt roll, vi var i samklang. I och med att jag hade vant mig vid att känna efter vad jag behövde, kunde jag prova mig fram för att hitta det som kändes rätt. Jag använde mig mycket av dyktekniken som vi lärt oss på kursen. Då är man helt avslappnad och andas lugnt. Jag använde också en visualisering där jag såg underlivet som ett moln. Varje värk var som en boll som åkte igenom molnet och skingrade det mer och mer.

Doulan hade stor betydelse. För det första genom de förberedande samtalen vi hade haft. Under förlossningen var det största stödet just att någon satt bredvid mig och andades med mig. Hon gav mig också lätt beröring på magen och massage av ben och fötter. Och en värmekudde. Det var smärtlindring som jag hade lätt att ta till mig, i motsats till sprutor och sånt.

När vi kom till sjukhuset var det nästan dags att krysta. Då blev doulan mitt språkrör till personalen. När Téa föddes var det med segerhuva, hon kom ut i sin fosters����ck. Det kändes som den största triumfen för mig.

Nu efteråt är jag glad att jag fick denna förlossningen och att jag tog mig tid att bearbeta det som varit innan. Jag känner mig stolt ��ver vad jag klarat av. Och jag kan förmedla till min dotter att det går bra att föda barn!

Ola
Gift med Jonna

Under den första förlossningen kändes det som om det hängde ett stort spöke över mig som hette ANSVAR. Jag visste att jag borde göra n����������got, men inte hur. Och jag märkte förstås att Jonna mådde väldigt dåligt. I den situationen kände jag mig fruktansvärt maktlös. Den enda jag kunde lita på var barnmorskan, men hon satt mest framför sin dator.

Jag försökte fylla en uppgift med lustgasen, att ge Jonna den och ta bort den igen. Jag räknade sekunder och kollade CTG-apparaten. Men det var ju inte det Jonna behövde. Det kan vara svårt för en man att hitta rätt roll i förlossningsrummet.

Efteråt har jag kommit fram till en massa saker som vi borde ha pratat om innan. Vi fokuserade på helt fel saker, som vilken sorts smärtstillande medel vi skulle använda. Och kom inte fram till problemets kärna, nämligen Jonnas skräck, vad den handlade om.

Andra förlossningen: Då fattade vi ett gemensamt beslut i början av graviditeten. Om vi nu ska ha en förlossning till får den inte bli som den förra. Det blev en process som varade nio månader. F��rst var det samtalet på Minna-mottagningen, då vi beslöt att behålla barnet. Sedan sökte vi upp en doula redan ganska tidigt i graviditeten. När vi träffade henne kände jag hur skönt det var att få lite stöd, och inte känna mig så ensam med ansvaret. Vi kunde resonera tillsammans om olika lösningar.

Under den här graviditeten behövde vi först processa den förra, och lösa sådant som varit en konflikt mellan oss. Sen fick vi börja om från början och titta på vad vi var rädda för nu – både Jonna och jag. En annan viktig sak var profylaxkursen vi gick hos Studiefr��mjandet, som doulan höll i. Den gav oss en massa metoder vi kunde använda.

Sen under själva förlossningen kunde vi inte varit mer förberedda, och det kunde inte blivit bättre. Som en efterkonstruktion kan jag säga att det var en logisk följd av alla förberedelser, att det blev så bra som det blev. Vi hade tagit eget ansvar och skaffat det stöd vi behövde.

 

Anna: Jag fick panik när jag blev gravid igen
Mamma till två barn. Gift med Nicolas.

Vid min första förlossning var jag inte alls rädd innan, utan tänkte att det går nog bra. Men när vi kom in till sjukhuset blev vi inte så väl bemötta, barnmorskan kändes ganska kall. Vattnet hade g��tt, och värkarna hade b��rjat. Jag ville ha en EDA men barnmorskan ville inte undersöka mig (eftersom vattnet hade gått, men det förklarade hon inte). Hon trodde inte jag var tillr��ckligt öppen för en EDA. Desperat bad jag henne att ��ndå undersöka mig. Till slut gav hon med sig och det visade sig att jag var tillräckligt öppen f��������������������������r att få en bedövning. Jag upplevde att barnmorskan inte lyssnade på mig, vi hade ingen kommunikation. I en sån situation känner man sig väldigt utlämnad åt de professionella och det blir hemskt jobbigt om man inte känner sig förstådd.

Smärtan chockade mig också. Ingen hade talat om hur ont det faktiskt gör. Det gick fort, det var säkert en anledning att det gjorde så ont. Det tog bara fyra och en halv timme från värkarna startade tills Téa föddes. Lustgasen funkade sådär som hjälp. Narkosläkaren dröjde alltför länge s�� när jag fick EDAn var det för sent och gav ingen smärtlindring. Det som jag upplevde så hemskt var smärtan, bem��tandet och att inte bli lyssnad på.

När jag blev gravid igen och var i fjärde månaden vällde hela den här upplevelsen över mig igen. Då blev jag plötsligt rädd för allt: för förlossningen, för smärtan, för att få barn. Först kände jag mig fjompig och tänkte: “Jag har ju fött barn en gång, andra kvinnor klarar det också, varför ska jag känna så här?” Jag anklagade mig själv för att jag var rädd. Men när jag berättade det för min barnmorska tyckte hon att jag skulle kontakta Aurora och få prata med dem. Då kände jag att det är OK att vara rädd.

Det var fantastiskt att komma till Aurora och tr��������ffa barnmorskan Katarina. Första gången vi träffades sa hon: “Det här är en timme bara för dig. Jag är här för att lyssna på dig.” Det var så viktigt för mig att få bli lyssnad på, att bli tagen på allvar. Jag fick lov att känna det jag kände. Vi gick igenom journalen och partogrammet från f��rlossningen, allt som hade hänt bit för bit. Katarina guidade mig genom min gamla förlossning och förklarade saker som tidigare känts oklara. Vi pratade också om den kommande förlossningen. Jag hade önskemål om smärtlindring och om kommunikation med den förlösande barnmorskan. Katarina förberedde mig på att det denna gången kunde gå lika snabbt eller snabbare än den första. Nu i efterhand förstår jag hur viktigt det var att jag var mentalt inställd på det. Och så pratade vi om att tänka positivt, t ex att fokusera på barnet som kommer mer än på smärtan.

Jag kände mig lugnare av samtalen. Det blev en “Auroraeffekt” som satt i en vecka eller två. Sedan längtade jag bara till nästa träff så att jag kunde få ny peppning. Mot slutet av graviditeten höll lugnet i sig och jag kände mig redo att föda. Förutom Aurorasamtalen pratade jag och min man jättemycket om allt det här, han var ett viktigt stöd. Och jag hade kontakt på nätet, på Familjeliv, med andra gravida som hade likande upplevelser. Jag har också ett fantastiskt nätverk i familjen, t ex min mans föräldrar som bor grannar.

Och denna f��rlossningen blev helt annorlunda. Genom att jag var en Aurorapatient blev jag nog extra omhändertagen. Vattnet gick först ��ven denna gången. Jag visste att det kunde gå fort så vi åkte genast till förlossningen. Där fick jag träffa barnmorskan Margareta som hade läst min journal och kände till Aurorasamtalen. Hon lyssnade verkligen också, vi fick en jättebra kontakt. Jag fick ett rum och hon kollade CTG. Sedan drog värkarna igång och det kändes inte så roligt. Men barnmorskan förklarade allt och lät mig vara med och bestämma om hon skulle göra en inre undersökning. Då var jag 5 cm öppen. Det gick ännu fortare den här gången. Därifrån och tills barnet var ute tog det bara drygt en och en halv timme. Och det var smärtsamt, jag tog lustgas men det gick för snabbt för att lägga bedövning. Kort innan krystvärkarna kom blev jag rädd för att krysta och grät. Men barnmorskan fångade in mig och frågade “Är du med mig nu?” Det gick bra sedan, bara jag vågade slappna av och låta kroppen sköta sig själv.

Så när det gäller smärtan var det ingen större skillnad mot förra gången, men allting annat var annorlunda. Det positiva omhändertagandet fortsatte också efteråt. Barnmorskan kom och kramade om mig och sa “Det här har du gjort bra! Man måste inte tycka om att föda barn”. Hon hade förstått att jag inte gjorde det. Hon stannade en stund och pratade och sa att jag gärna får ringa henne och prata igenom f��rlossningen.

Man känner sig ju skör och utlämnad när man föder barn. Jag har förstått att man kan låsa sig ganska mycket om man inte får någon riktig respons. Det betyder enormt mycket att känna den här värmen och lyhördheten från barnmorskan. Det gjorde denna förlossningen så mycket bättre.

Nicolas, Annas man.

F��re den första f��rlossningen hade jag precis köpt var sin ny bil till mig och Anna, och firat det med lite whisky tillsammans med min pappa. Jag hade inte en tanke på att förlossningen kunde sätta igång en vecka före utsatt tid. Så när jag kom hem glad i hågen och Anna berättade att vattnet just hade gått, trodde jag först att hon skämtade.

Vi ordnade skjuts till sjukhuset och fick ett rum där. Men barnmorskan verkade inte helt intresserad – attityden var som om vi störde hennes fikarast. Rent professionellt kunde hon nog sina saker, men vi hade behövt en lite mer ”vårdande” inställning. Hela situationen var ju så ny för oss.

Det var mycket som inte fungerade. Narkosläkaren var sen och dessutom otrevlig när han kom. Bedövningen gjorde ingen nytta.

Andra g����ngen visste vi ju mer vad vi kunde förvänta oss. En del saker har man inte så stort inflytande över, som hur snabbt det går. Men vi hade lärt oss att man kan säga ifrån om man inte kommer överens med barnmorskan. Att man kan st��lla krav på sjukhuset och tala om vad man vill.

Den här g����ngen gick det mycket lugnare till när vi åkte in. Bemötandet på sjukhuset var helt annorlunda. Förlossningen gick ännu snabbare denna gången och var mycket smärtsam för Anna. Jag försökte se till att hon hade det så bekvämt som möjligt. För mig var det definitivt skillnad också att vara spik nykter, jag var säkert ett bättre stöd denna gången.

Barnmorskan var fantastisk, hon var lite äldre och man märkte hennes erfarenhet. Vi kände oss båda två väldigt trygga med henne. Hon talade också om vad jag behövde göra för att hjälpa till. När hon skulle gått av sitt skift stannade hon ca en halvtimme extra tills barnet var fött. Sådant betyder mycket.

Den stora skillnaden mellan de här två gångerna var personalens bemötande. Det är skillnaden mellan att känna sig trygg i deras händer – eller inte. De behöver få personerna som är där att känna sig lugna, berätta att allt ser bra ut. Ge en löpande uppdatering om vad som händer, kanske berätta att det snart är över om det är så. Den första gången kände jag att jag behövde försvara Anna mot personalen. Hade jag varit i samma situation idag hade jag bett den barnmorskan lämna rummet.

Att Anna blev förlossningsrädd efter första gången var säkert för att hon inte hade känt sig trygg. Det är väl s�� med allting, man klarar mycket mer om man litar på personen man är tillsammans med.

 

Victoria: Andra gången blev som en fest

bor med sambon Krister och tv�� barn i Göteborg.

När jag väntade Moa för åtta år sedan hade jag läst lite populärlitteratur om att föda barn. Min barnmorska sa: “Kroppen vet hur den ska göra för att föda fram ett barn”. Det lät riktigt, det trodde jag på.

Men sedan när förlossningen startade blev det en väldigt lång latensfas. Då visste jag nog inte ens vad en latensfas är. Jag hade värkar som höll på hela natten, inte så starka visserligen, men sova kunde jag inte. Nästa dag var jag på sjukhuset och blev undersökt. Då hade jag inte öppnat mig alls. På kvällen satte det igång på riktigt med starkare värkar. Jag kände mig fruktansvärt ensam och övergiven. Ingen såg mig, inte ens Krister. Jag hade behövt ett ankare, någon som såg mig i ögonen och sa att det är normalt, så här kan det vara.

På den tiden var jag inte van att be om hjälp och tala om vad jag behövde. Då ��r det inte så lätt att börja med det just under en förlossning. Jag kände mig som en eka ute på ett stormigt hav. Inget land i sikte, helt i förlossningens våld. Jag var ett offer och det fanns ingen där som kunde hjälpa mig att bryta offerrollen.

Efter två dygn, när vi var på sjukhuset igen, ville jag snittas. Vad som helst bara jag slapp ifrån allt. Istället fick jag en EDA, och det upplevde jag som paradiset. Men den förde med sig att jag inte kände n��gra krystimpulser. Utdrivningsprocessen blev svår. Och så till slut föddes Moa.

Efter detta fick jag en stark förlossningsrädsla, astma och dödsångest. Allt kändes farligt och överallt s��g jag risken att dö. Jag var livrädd för att bli gravid igen. Ångesten höll i sig i sju år. Så småningom kunde jag ändå tänka mig att få ett barn till, men då fick jag bara missfall på missfall.

Jag gick i terapier och utbildade mig till doula. Jag förstod att det finns två sätt att se på födande och graviditet: Med tillit eller med rädsla. Så blev jag gravid igen och denna gången bestämde barnet sig för att stanna. När jag äntligen vågade tro på det började jag planera för en riktig födelsedagsfest. Jag gjorde en minutiös mental och fysisk förberedelse som jag kallade Expedition: Föda barn. Renata Chlumska ligger väl inte precis på sofflocket och äter praliner och LÄSER om bergsbestigning när hon ska bestiga världens högsta berg! Att föda barn är inte så annorlunda.

Jag ville ha en mental tränare och min bror kunde hjälpa mig med det. Jag gick Annas Profylax och övade andning och avslappning varje dag. Dessutom provade jag en hel del annat: NLP, yoga, homeopati���������. Jag var förberedd upp till tänderna!

Och så best��mde jag mig för att f����da hemma, för att det verkligen skulle bli helt annorlunda. Jag ville inte riskera något genom att utsätta mig för den stress det innebär att förflytta sig, komma till en ny okänd miljö och tr����ffa fr��mmande sjukvårdspersonal. Det var viktigt f��r mig att känna barnmorskan på förhand och veta att hon tror på kvinnans förmåga att föda. Att välja att föda hemma innebar också att jag och Krister var tvungna att verkligen ta ansvar. Om något gick fel skulle vi få skulden, det visste vi. Vi skulle inte kunna skylla på sjukvården eller tekniken. Detta fick till följd att vi pratade mycket om livet och döden.  Vi ansåg ändå, efter att ha läst en mängd undersökningar och statistik, att vi minimerade riskerna genom att föda hemma. Att vara hemma innebar också att jag och Krister var värdpar, det var vi som höll i rodret. Barnmorskan var vår varmt inbjudna gäst, liksom en doula och min mamma.

Förlossningen satte igång och alla var på plats. Jag andades och var helt avslappnad. Kroppen skötte sig helt själv. Jag la ner ett jättejobb på fokus och koncentration och kunde känna hur värkarna sattes igång av att barnet rörde sig. Värkarna upplevde jag inte som smärtsamma utan bara en otrolig intensitet som tog min kropp i besittning. Det är SKÖNT att föda barn, upptäckte jag! Rinds födelse blev en s��dan fantastisk födelsedagsfest som jag hade drömt om. Den pr��glades av tillit och gemenskap ist��llet f����r, som f��rra gången, rädsla och övergivenhet. Graviditeten, den mentala och fysiska förberedelsen samt Rinds födelse blev faktiskt vändpunkten för en tillvaro i ständiga tankar på döden. Jag tvingade mig själv att ta ställning: rädsla och dödsångest eller tillit. Från och med den dagen Rind f����ddes väljer jag tilliten till livet.

Krister, Victorias sambo

Det var ju en väldigt stor skillnad på första och andra f��rlossningen. Första g��ngen var jag ganska oförberedd. Efteråt kan jag se att det fanns mycket jag hade kunnat göra, om jag haft mer kunskap. Jag såg att Victoria hade det jobbigt och blev själv orolig. Själva sjukhusmiljön, en teknisk och steril känsla, gjorde det inte lättare. Man är ju definitivt inte hemma i den miljön.

Andra gången bestämde vi oss för att föda hemma, och det förde med sig ett annat ansvarstagande. Vi förberedde oss med profylaxandning och mentala målbilder. Min målbild handlade om dagen efter förlossningen, när jag höll babyn i min famn. Om det inte hade blivit precis som vi tänkt oss, om vi t ex blivit tvungna att åka in till sjukhuset, hade vi inte sett det som någon katastrof.

Under den första f��rlossningen hade jag gärna velat hj��lpa till, men visste inte hur. Jag tror det ofta kan bli så: Mannen vill göra något, men vet inte vad och känner istället frustration och rädsla. Kvinnan uppfattar det, och det blir en kedjereaktion där den ena skrämmer upp den andra.

Det ��������r viktigt att mannen är med i f����rberedelserna. Andra gången var vi som ett team, vi hjälptes åt. Det är en fantastisk upplevelse att vara med om det. Man blir väldigt stark, både som enskild person och som par. Genom att man har gjort det tillsammans.

 

Intervju med Ingela Lundgren och Christina Nilsson
De är barnmorskor och forskare vid Högskolan i Borås.

– Kvinnorna i de här berättelserna har haft en skrämmande förlossningsupplevelse och sedan jobbat mycket med sig själva. Då finns en stor chans att nästa förlossning kan bli läkande! Berättelserna är också intressanta på så sätt att man ser hur varje kvinna finner sin egen väg att bearbeta det som hänt och komma fram till något positivt.

Det säger Ingela Lundgren, som är barnmorska och lektor vid Institutionen för v��rdvetenskap vid Högskolan i Borås. Hon forskar om kvinnors upplevelse av att föda.

– Sina förlossningsupplevelser bär man med sig hela livet, och en traumatisk upplevelse kan etsa sig fast på ett särskilt sätt. Att föda barn är en mycket existentiell upplevelse. En positiv förlossningserfarenhet kan stärka kvinnans självkänsla. Men man kan också komma i kontakt med negativa känslor: att vara utlämnad, utsatt och oförstådd. Och det kan leda till förlossningsr����������dsla.

-����Det är ju normalt att vara lite r����dd f����r att föda barn. Men ungefär sex procent av de gravida kvinnorna har en mycket stark rädsla, så att den påverkar deras vardag. Av dem är de flesta omföderskor med negativa erfarenheter av v��rden vid sin förra förlossning, såsom personalens bemötande och olika ingrepp.

Om en förlossning sätter sådana spår att man får ångest och svårt att sova är det viktigt att söka hjälp, säger Ingela Lundgren. Då är det oftast svårt att bearbeta det helt själv. Man behöver hitta någon att prata igenom det med: en Aurorabarnmorska, en psykolog eller en doula t ex. Det är viktigt att få berätta på sitt eget sätt vad man upplevde – smärtan, att inte bli sedd. Den som lyssnar kan bekräfta att din upplevelse är sann för dig.

Barnmorskan Christina Nilsson forskar om förlossningsrädsla vid samma institution som Ingela Lundgren, och har tidigare arbetat på Aurora. Hon håller med om att det är mycket viktigt att få berätta om sin rädsla för någon man har förtroende för. Om rädslan är mycket stark behöver man professionell hjälp.

-��Det är bra om man kan börja bearbeta en skrämmande förlossningsupplevelse ganska snart efteråt. När barnet är litet och man har mycket kontakt med BVC kan man berätta d��r att man vill prata med någon om sin upplevelse. Eller man kan ta upp det med sin barnmorska vid efterbesöket p�� MVC. Då kan man få komma på kostnadsfria stödsamtal hos en psykolog som är knuten till BVC.

M��nga kvinnor försöker lägga en negativ upplevelse bakom sig efter förlossningen, och istället fokusera helt på barnet. Det är ju förståeligt att man helst vill undvika det som känns jobbigt, säger Christina Nilsson. Men då blir det ofta så att rädslan slår till när man blir gravid nästa gång. För att kunna gå in i nästa förlossning på ett positivt sätt har man då graviditeten på sig att bearbeta känslorna.

– Är du i den situationen, ta upp det tidigt med din MVC-barnmorska. Försök att komma till Aurora så tidigt som möjligt, det kan ju vara väntetider där.

– För en del kvinnor är det en omöjlig tanke att föda barn vaginalt igen. De vill ha kejsarsnitt n��sta gång, och det är rätt för dem, det får man respektera. Men det finns också en stark drivkraft hos många förlossningsrädda kvinnor att få uppleva en bra, ”normal” förlossning. Trots att de är så rädda, trots att de haft en hemsk upplevelse förra gången. Och det får man ju säga är modigt av dem, säger Christina Nilsson.

Det finns alltså en stark önskan hos många kvinnor att få vara med om bra förlossning och uppleva den fullt ut. Om förra gången var skrämmande eller otillfredsställande på n��got sätt kan man hoppas på en revansch, en upprättelse nästa gång. Annas, Jonnas och Victorias berättelser visar att det finns chans att lyckas med det. Ett viktigt steg ��r att man tar mer eget ansvar, man frågar sig: vem är jag, vad behöver jag för att m�������� bra?

– Erfarenheten att föda barn gör ofta att man växer som människa, säger Ingela Lundgren.  Inte bara positiva upplevelser leder till växande, utan även d��liga upplevelser som man bearbetar. T ex berättar Victoria om hur hon ins��g att hon behövde lära sig att be om hjälp. Barnmorskan har ju ett stort ansvar att vara lyhörd och skapa en bra kontakt med kvinnan hon hjälper. Men kvinnan kan ocks�� ta ansvar för sig själv genom att uttrycka vad hon känner och tala om vilken slags hjälp hon vill ha.

– Lägg helst inte för mycket prestation i att få en ”lyckad” förlossning. Saker kan inträffa som man inte kan styra över. Det är bra att vara lite ödmjuk inför det – inte anklaga sig själv om det blir annorlunda än man tänkt sig.

Det finns forskning om vilka faktorer som bidrar till en bra förlossningsupplevelse, berättar Ingela Lundgren. Valet av smärtlindring är inte avgörande, visade det sig. Starkare smärtlindring innebar inte att förlossningen upplevdes mer positivt. D��remot var kvinnans känsla av delaktighet i det som skedde mycket viktig f��r att det skulle bli en bra och stärkande erfarenhet. I delaktigheten ligger också att få den smärtlindring som man sj��lv ger uttryck för att man behöver.

Det är alltså inte vad som händer i sig som är så avgörande, inte heller smärtan i sig. Utan att man känner sig delaktig, respekterad och sedd. Hoppfullt är att det finns möjligheter att stärka sig själv och förbereda för en bättre upplevelse nästa gång.

————————————————

Ingela Lundgren har skrivit boken ”Att stödja och stärka” tillsammans med Marie Berg. Christina Nilsson skrev kapitlet om förlossningsrädsla i boken. Den vänder sig främst till vårdpersonal.

Aurora: På många förlossningskliniker i Sverige finns det barnmorskor som är särskilt utbildade för samtal med förlossningsrädda kvinnor. De mottagningarna har lite olika namn på olika platser. Man kan fråga sin MVC-barnmorska eller ringa direkt till förlossningskliniken, om man är intresserad av att komma på samtal.

Doula: En kvinna som är med på förlossningen som stöd. Info finns på www.doula.nu
————————————————————-

 

Har du haft en skr����mmande förlossningsupplevelse och känner dig r��������������������������������dd att föda igen?
Detta är tips från Ingela Lundgren och Christina Nilsson:

��� Bearbeta gärna din skrämmande upplevelse genom att tala om den så snart som möjligt efter����t. Du kan berätta för BVC-sköterskan eller din barnmorska på MVC vid efterbesöket och f���� hjälp att komma vidare till stödsamtal hos en psykolog. Du kan ocks�� be att få prata med barnmorskan du hade under förlossningen för att gå igenom vad som hände.

• Om du inte har tagit upp det snart efter förlossningen, gör det så fort du känner behov av att bearbeta det. Återkommer upplevelserna på ett plågsamt sätt i dina tankar, ta signalerna på allvar och sök hjälp!

��� Om du är gravid igen och känner rädsla från en tidigare dålig erfarenhet: Ta upp det så tidigt som möjligt med din mödravårdsbarnmorska så att du kan få komma på Aurora-samtal. Har du förtroende för din barnmorska på MVC kan du också be henne sätta upp extratider för dig där ni kan prata mer.

• Om du inte vill prata med någon professionell, se till att hitta någon annan att prata med som du känner att du kan lita på: en förtrogen vän, din mamma, syster, eller din man. Men ju mer rädslan påverkar din vardag, ju viktigare kan det vara att även prata med en psykolog eller Aurora-barnmorska.

• Du kan också ta kontakt med en doula eller förlossningspedagog, för samtal och ev. stöd under förlossningen. Sök på www.doula.nu

• Skriv ned din tidigare upplevelse. Tänk igenom vad du är allra mest rädd för. Fråga dig: Hur kan jag förhindra att den situationen uppkommer igen? Och om det ändå skulle bli så – hur kan jag hantera det så att det blir bra för mig?

• Skriv också ned din dr��mförlossning. Hur skulle den kunna vara på allra bästa sätt, om det blev helt som jag önskar mig?

• Det är också bra att skaffa sig kunskap inför nästa förlossning. Och du kan öva på något av detta: Avslappning, yoga, meditation eller vattengympa. Gör sådant som bygger upp ditt självförtroende, hjälper dig att fokusera och släppa oron. Gå en profylaxkurs. I Göteborg: Profylaxkurs En bra start

Av Bodil Frey. Tidigare publicerad i Vi Föräldrar.