Nu har Marshall Klaus gått bort. Han och hans barnläkarkollega John Kennel, som dog för några år sedan, har betytt väldigt mycket för att förbättra vården omkring förlossningen. Tillsammans med Phyllis, Marshalls fru, visade de på att det nyfödda barnet måste stanna hos mamman efter födseln. Även för tidigt födda barn. Och de ligger bakom forskningen om doulor och betydelsen av stöd under förlossningen. 

Vi har mycket att tacka dem för. Denna artikel skrev jag 2008 efter att ha träffat Marshall och Phyllis Klaus i Stockholm.

Betydelsen av närhet – barnsalar avskaffas

Beröring, närhet, trygghet – det är något som de flesta upplever som positivt. Något man önskar ska finnas i ens liv. Men för ett nyfött barn är det mycket mer än så: Det är själva förutsättningen för att leva och utvecklas på ett bra sätt. Babyn behöver både kroppskontakt och känslomässig kontakt med föräldrarna, förutom mat och blöjbyten. En nyfödd baby är ett vaket litet väsen i behov av kontakt och närhet. Helt enkelt – av kärlek. För oss idag låter det som en självklarhet.

Men går vi bara trettio år tillbaka i tiden var det långt ifrån självklart. Då lade man de nyfödda i barnsalar. Var fjärde timme fick de komma till sin mamma för att ammas i tjugo minuter. De för tidigt födda barnen fick ofta inte träffa sina föräldrar alls, förrän mycket senare.

Nu vet vi att både mamman och babyn mår mycket bättre om de får vara tillsammans och inte skiljs åt efter födseln. Den forskning som har gjorts de senaste trettio åren har haft enorm betydelse för hur vi ser på de nyfödda barnen och hur de tas om hand. Den har lett till att barnsalarna på BB avskaffats på de flesta platser i världen. Allt detta är till stor del några amerikanska forskares förtjänst.

Två av dem, Marshall och Phyllis Klaus var 2008 i Stockholm för att berätta om samspelet mamma-barn den allra första tiden. Marshall Klaus är barnläkare och Phyllis Klaus är psykoterapeut och socionom. Redan på sjuttiotalet visade deras forskning vilken förmåga ett nyfött barn har att uttrycka känslor, att svara på föräldrarnas signaler, t o m att härma föräldrarnas ansiktsuttryck!

Bebisens förmåga att kommunicera och mammans känslomässiga öppenhet

Tidigare hade man talat om reflexer hos små bebisar. Man trodde knappt att de kunde se och känna. Nu blev det klart att de har en förmåga att se, känna, uppleva och kommunicera, och att den förmågan behöver uppmuntras. Babyn behöver få svar av sin förälder. Den vuxne behöver vara tillräckligt öppen och sensibel för att följa sin baby, förstå och spegla den. I det samspelet kommer den oerhört viktiga anknytningen till stånd.

– För att kunna ta till sig sin baby och förstå den går mamman igenom en känslig fas, berättar Phyllis Klaus. I tiden runt barnets födelse är hon är känslomässigt mycket öppen och sårbar. Det är en så stark förändring att vid en annan tidpunkt i livet skulle den kunna kallas en psykisk sjukdom. Men här är den helt normal. Och alla ”tillfrisknar”!

Det handlar om tiden alldeles i slutet av graviditeten och fram till ungefär sex veckor efter barnet fötts. Precis som det nyfödda barnet är känsligt och sårbart, upplever mamman lite av samma sak. Därför kan hon ställa in sig på barnets våglängd och lära sig att förstå dess subtila signaler bättre än någon annan. Hon har känslan av att hon är babyn, och babyn är hon. Minnen från hennes egen barndom dyker upp, hur hon blev omhändertagen av sin egen mamma.

– Det kan vara både positiva och negativa känslominnen som kommer upp, säger Phyllis Klaus. Men i den här tiden finns det en enorm möjlighet att läka gamla sår och utvecklas, tack vare den öppenheten som mamman upplever. Särskilt om hon har ett gott stöd av sin omgivning.

Doula – kom till genom forskning

Ett gott känslomässigt stöd till den blivande mamman har varit ett annat huvudtema för paret Klaus. Deras forskning på det området ledde till ytterligare en nyhet inom förlossningsvården, förutom barnsalarnas avskaffande. På sjuttiotalet upptäckte de, tillsammans med läkaren John Kennell, hur viktigt det är att mamman får stöd av en annan kvinna under hela förlossningen. ”Doulan” blev ett nytt begrepp som sen dess har spridit sig över världen.

Marshall Klaus berättar så här om den upptäckten:

– Det var en tillfällighet som gjorde att vi började intressera oss för doulor. Vi hade ett forskningsprojekt om amning på ett förlossningssjukhus i Guatemala. Som assistent i projektet fanns en medicinstudent som hette Wendy. Hennes uppgift var att skriva in kvinnorna som kom för att föda. Meningen var att hon skulle ställa några frågor, anteckna och sedan lämna den ensamma. På det sjukhuset hade kvinnorna inte sin man med och ingen annan stödperson, förutom barnmorskorna som var ganska upptagna.

– Men Wendy tyckte inte att den födande kvinnan borde lämnas ensam. Så hon följde med och stöttade henne, höll henne, talade uppmuntrande med henne, ända tills barnet var fött. Tio kvinnor gav hon stöd på det sättet. Först blev vi arga på henne, för de tio kvinnorna måste tas bort ur vårt forskningsprojekt. De hade ju inte fått samma behandling som de andra.

– Sedan började vi fundera över skillnaden mellan de här tio kvinnorna och de andra som födde på sjukhuset. ”Wendys kvinnor” födde sina barn på rekordtid, i flera fall hann läkaren inte dit innan barnet var fött. De var väldigt avslappnade, väldigt trygga och smärtan var inget problem för dem.

Så nästa år genomförde Marshall Klaus och John Kennell ett forskningsprojekt där de jämförde kvinnor som födde med och utan en egen stödperson. En viktig del av stödpersonens uppgift var att beröra kvinnan, att hålla en hand på henne. Och att vara närvarande hela tiden, bara för henne. Det gav mycket tydliga resultat: Kvinnorna med en stödperson födde på mycket kortare tid, antalet kejsarsnitt halverades och de behövde mindre smärtlindring. Det var sensationellt!

Senare gjordes ett annat forskningsprojekt i Sydafrika, där man undersökte hur mammorna hade det sex veckor efter förlossningen. Det visade sig att kvinnor som fött med en doula som stöd hade ett bättre självförtroende som mammor, en mer positiv syn på sina barn och de ammade i större utsträckning.

Stöd till mamman och bebisens anknytning hänger ihop

De här resultaten beskrevs i boken ”Mothering the Mother”. Varför gjorde stödpersonen så stor skillnad? Jo, att ”bli mammad” gav kvinnan en känsla av att vara trygg och omhändertagen, att bli omhållen, smekt och tröstad. Att kunna slappna av och känna förtroende, släppa på försvaren. Då blev det lättare att ge sig hän i födandet.

– Att föda barn kan ju upplevas som en krissituation, säger Phyllis Klaus – och då behöver man känna att någon bryr sig. Blir kvinnan ”mammad” under förlossningen så ligger det också nära till hands för henne att känna vad barnet behöver av sin mamma.

Och pappan då? Phyllis Klaus svarar:

– Det är enormt viktigt att han är med, både för sin egen skull, att få uppleva när barnet föds, och för att ge sitt stöd till mamman. Han ska helst också hålla babyn, ha en egen stund med den det första dygnet. Det blir en bra start på anknytningen pappa-barn.

– De första två timmarna, babyns första vakna period efter födseln, tror vi att den helst ska vara hud mot hud hos mamman, om det går. Det är en enorm omställning bara från att vara inuti till att vara utanpå mammans kropp. Hos mamman kan babyn i alla fall känna igen dofter, hjärtslaget, rösten. Den kan orientera sig mot bröstet och börja amma. Den stora förändringen blir mjukare för babyn om den får vara i mammans famn de allra första timmarna.

Beröring, närhet och trygghet blir alltså livsviktigt runt timmen noll – barnets födelse. Både för mamman och barnet. Framförallt är detta ett system som naturen utformat för att säkra barnets överlevnad, säkerställa att mamman präglas på sitt barn och tvärtom.

– Och skulle det vara så att mamman inte kan ha barnet hos sig de första timmarna, finns det ändå många fler chanser till en bra anknytning, poängterar Phyllis Klaus. Det är viktigt att komma ihåg!

Varför beröring betyder så mycket kan delvis förklaras med hormonet oxytocin. Det skapar effektiva värkar så barnet kan födas, det gör att mjölken rinner till vid amningen, det hjälper barnet att växa till sig. Det motverkar stress och skapar en lugn och vänlig stämning, så att anknytningen till föräldrarna blir trygg. Oxytocin är alltså en nyckel till det mesta som behöver hända för en bra start på barnets liv. Beröring och närhet är det som framförallt hjälper till att frisätta oxytocin i kroppen.

Resultaten från Marshall och Phyllis Klaus forskning har bidragit till stora förbättringar inom vården.

– Man kan ju tycka att det här inte är vetenskap om rymdraketer, säger Phyllis Klaus. Mamman och barnet mår bäst av att vara nära varandra. De är bägge känsliga och sårbara, så de behöver ett vänligt och empatiskt bemötande. Då läggs en bra grund för barnets utveckling.

Svårare än så är det inte. Men det var nödvändigt att bevisa det vetenskapligt för att få förändringar till stånd.

———————————————————-

Visste du att:

-Mammans bröst värms upp extra mycket när babyn ligger där efter födseln. Den hålls bättre varm där än i en babysäng. Är babyn för varm, ändrar bröstet temperaturen så det blir lite svalare.

– När babyn just blivit född är den mycket stressad, men lugnar snabbt ner sig när den får vara hud-mot-hud med mamman (eller pappan om mamman inte kan just då). Får den inte kroppskontakt och närhet då, håller stressen i sig mycket längre.

– Den första timmen efter födseln är babyn ofta lugn, vaken och uppmärksam. Den håller kvar mammans eller pappans blick om den får ögonkontakt. Därför är det bra om rummet är lite halvmörkt så babyn inte blir bländad av för starkt ljus.

Bodil Frey

Det är mycket debatt om förlossningsvården nu, och väl behövda extra resurser har tilldelats. Ett krav är att varje kvinna i aktiv förlossning ska ha en barnmorska vid sin sida hela tiden. Detta borde vara självklart.

Något som inte sägs lika ofta i debatten är att kvinnor vill att en barnmorska de känner på förhand är den som finns vid deras sida. Det vill säga att det finns möjlighet att bygga upp en relation med barnmorskan redan under graviditeten. Att kvinnans mödravård, förlossning och eftervård sköts av en eller en liten grupp barnmorskor.

Det finns modeller för detta arbetssätt i många länder, men i Sverige saknas det nästan helt.

Som doula och profylaxkursledare under de senast femton åren har jag fått vara med, och fått höra berättelser, av hundratals gravida och nyblivna föräldrar. Önskemålet om trygghet genom en barnmorska man känner på förhand återkommer ständigt. Inte så konstigt när det gäller en av de mest intima och känsliga händelserna i hela livet!

För att lyfta fram kvinnornas önskemål och omdömen om förlossningsvården lade jag ut Förlossningsenkäten på nätet för ett år sedan. Nu har den samlat in drygt 5 000 svar från hela Sverige.

Ett av resultaten är att 40 % av de som svarade skulle vilja föda på en barnmorskeledd enhet!

Frågan ställdes så här:
“Skulle du vilja föda på en barnmorskeledd enhet, om det fanns?”
(Där mödravård, förlossning och BB har samma personal och du har möjlighet att lära känna barnmorskan på förhand. Där går det inte att få t ex epiduralbedövning, i så fall behöver man flytta över till ett sjukhus.)”
Mer om enkäten här.

40 % av de svarande önskar alltså en vårdform som inte finns alls i Sverige!
En studie av barnmorskan Ingegerd Hildingsson pekar på liknande önskemål: 50% av de tillfrågade kvinnorna önskade sig samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård. I den studien nämndes inte barnmorskeledd enhet i frågan.

Relationer är trygghetsskapande. Trots allt tal om nära och personcentrerad vård är mödra- och förlossningsvården fragmenterad och går mot ytterligare stordrift och centralisering. Den bästa utvecklingen skulle istället vara att fokusera på ”relation” istället för på ”vårdkedja”. Det skulle kunna mildra förlossningsrädsla, göra det möjligt att diskutera önskemål med den som kommer att vara med vid förlossningen, bidra till en bättre amningsstart och mycket mer.

Om inte kvinnornas tydliga önskemål räcker till, så finns även övertygande vetenskaplig evidens från Cochrane. Man studerade ”midwife-led continuity model”, alltså en vårdform där en barnmorska eller ett litet team av barnmorskor finns för kvinnan under graviditet, förlossning och eftervård. Och jämförde den med andra vårdmodeller. Modellen med barnmorskeledd kontinuitet hade mindre frekvens av epiduralbedövningar, klipp, samt sugklocka eller tångförlossning. Det var även mindre risk för förtidig födsel och kvinnorna var mer nöjda med sin vård. Vården var även mindre kostnadskrävande.

Slutsatsen från Cochranestudien var att friska gravida kvinnor borde erbjudas denna kontinuitet i barnmorskekontakten.

Kontinuitetsmodellen skulle kunna finnas både vid sjukhusförlossningar och i fristående enheter. Många kvinnor känner sig lockade av småskalig och personlig vård. Det finns ett nytt och intressant initiativ som ska bli den första fristående (utanför sjukhus) och barnmorskeledda enheten i Sverige: Välkommen Liten som planeras öppna i Nacka snart.

Politiker och andra beslutsfattare inom förlossningsvården behöver se behovet av denna vårdform och stödja den. Hoppas att den kan bli en modell som sprids i hela Sverige!

Bodil Frey